Lokala rikskändisar

I Lund finns det en man som dagligen går omkring med en skylt. Kort och koncist budskap, "Carl-Erik Rosén sköt Olof Palme" på ena sidan och "Sluta mörda oss" på andra, han vänder alltid på skylten väldigt pedagogiskt så att man ska hinna läsa både det ena och det andra. Nu har jag passerat honom några gånger och bestämmer mig för att Google måste ha svaret på vem killen är.

En ulricehamnare.

En automatisk vän, förenade av uppväxtort. Skyltkillen och jag.

http://sydsvenskan.se/lund/article37494/Andlos-vandring-med-sliten-skylt.html Betydligt mer givande läsning än kurslitteraturen.

A traffic jam when you're already late

Mobilen drunknade i min Fanta. En ny köptes, klyftigheten var obegränsad och jag lade till en försäkring. Den täcker fuktskador. Jag frågade.

Ett sådant oflyt

Du har tappat din lur och din sms-maskin,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter i Lommas skog och gråter så övergivet.

Vad var det för lur - var den vit eller grå,
var den väl eller illa behandlad?
Tänk efter nu - förrn vi ej når dej då,
du barfotabarn i livet.

Lite modernare tappning, lite mindre ångestladdad och lite mer ironisk. Mitt grepp var inte tillräckligt, fallet hade en dålig kombination av tid och rum. En mobiltelefon, ett glas Fanta. Den startar, den startar!

Den är död, den hade dödsblinkningar i en timmes tid. Min mobiltelefon fungerar inte och Fantan smakar konstigt.

Vakna då. Ge inte upp. Det är inte rättvist när min mobiltelefon ger upp efter två månader som studenttillbehör.

Det här är alltså mitt sätt att säga att jag inte kommer kunna svara i telefon förrän jag har köpt en ny. Imorgon förhoppningsvis. Imorgon ska jag köpa mjölk och telefon.

"Politik är att vilja"

Det är inte dagligen jag citerar Olof Palme. Jag tror faktiskt aldrig jag har gjort det innan. Men så kom rubriken idag, Olle och jag. Kanske skulle jag inte definiera politik som endast en vilja, men det ligger något i det.

Jag tror att grunden till politiskt engagemang vanligtvis ligger i just viljan att. Jag har en dröm... och ni vet. Det bästa med politik är att få vara visionär, att få säga så här kan det bli, så här bör det vara och det här tror jag. Det kan bli lite mycket ibland kanske, det är inte som att interpellationsdebatter behandlar utopiska samhällen eller att det är min dröm att de ska göra det, men någonstans tror jag att det behövs en politisk vision för ett politiskt engagemang.

Och det är just där jag fastnar när jag ska försöka förstå sverigedemokrater.

Deras politik utgår från att deras egen politik är otillräcklig.

Det måste ju vara slutsatsen när man säger att invandring inte fungerar för Sverige. För inte är det mitt Sverige som sverigedemokrater pratar om, i mitt Sverige, i det Sverige jag har visioner om, är Sverige ett såpass bra land att jag vill dela det med alla och göra det bättre genom viljor från många.

Men Sverigedemokraternas Sverige är för fattigt för det. Sverigedemokraternas Sverige har bara plats för några stycken. Några som dessutom inte ska skilja sig så mycket från varandra. Men det är klart man väljer enfald framför mångfald, det har ju alltid varit en hit.

"Hej, vår politik fungerar bara för en del." Så visionärt. Så djupt.

Eller hur var det nu? Den där killen som kunde allt om islam och skrev så mycket om att det var en religion utan kärleksbudskap, han var ändå öppen för att låta kristna afrikaner, latinamerikaner och andra - så länge de inte är muslimer - komma till sitt Sverige? Eller?

Jag tror nog fortfarande på en idé om att alla människor är lika mycket värda och att det är just människor som gör och förbättrar ett land. Att ett land växer när man låter människor växa och ja, ni vet, vara visionära.

Att erkänna brister

Det finns några saker jag inte fungerar ihop med. Idrott, matlagning och tid.

Idrott har jag undvikit sedan studenten. Någon gång har jag joggat, den har jag avslutat i samband med nära-döden-upplevelser av olika slag.

Häromdagen skulle jag fixa pulvermos. Och misslyckades. Jag har därmed förlorat all min rätt att skratta åt Elin som bränner pasta och det var en stor del av min goda-skratt-förlänger-livet-särskilt-på-elins-bekostnad-mentalitet.

Idag tyckte mitt undermedvetna att det var helt okej att stänga av väckarklockan, ignorera förmiddagens pluggbehov och ägna 12 timmar åt sömn. Sedan tänkte jag att en fika är ju trevligt och stimulerar till plugg senare på eftermiddagen. När man kommer hem fyra timmar senare har klockan blivit kväll och jag ska laga lunch. Om några minuter blir klockan 21.00 och nu börjar jag mitt pluggande.

Imorgon får jag finbesök av Therese. Innan dess ska jag ha läst ungefär 100 sidor om - trumvirvel - genus. Genus. Genus! Kvinnor kan och måste därför särbehandlas - eller va?

Annars är jag bra på väldigt mycket också. Som att undvika läsningen som ska göra mig förtjänt av mitt behov av andras skattepengar.

Vad sade du?

De sade att de som har läst filosofi ofta lyckas bra i andra studier också.

Filosofi kräver reflektion, sade de. Läs och reflektera över varje mening, sade de. Det är bra, sade de.

Vad de inte sade var att man som filosof läser betydligt mindre än vad man gör som statsvetare.

På något sätt förväntar sig de där institutionsmänniskorna att jag ska vara kapabel att läsa sju böcker och några artiklar därutöver. Och jo, uppenbarligen kan artiklar vara bestående av 80 sidor. Det fungerar inte med den där reflektera-över-varje-mening-mentaliteten nu längre.

Och jag saknar den.

"'Bli den du är', skrev Nietzsche. Och han blev galen." sade Bauër. Man kanske skulle sluta lyssna på andra.

Ditt skikkeliga ålahue

Nu börjar det kanske bli lite småjobbigt. Min dialekt verkar ha blivit en analysfråga i vilka sammanhang jag än hamnar i. Idag hamnade vi i nya grupper för kommande seminarier och utan ett enda ord om dialekter kommer min sådana på tal. Min ricksschvenschka är uppenbarligen inte rikssvensk nog för att passera obemärkt förbi.

Egentligen har den nog kommit att bli en kombination av allt, men det erkänner jag aldrig. Häromdagen började jag plugga skånska ord (och planerar skrika "ålahue" nästa gång jag blir arg), jag har börjat längta efter gôrbra ordvitsar, jag pratar om kiliga saker, tycker att delar av kurslitteraturen är skikkelig vanskelig och är lite orolig över var mina R har tagit vägen.

Annars kanske man bara skulle börja med värmländska. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något och vi skulle komma ett steg närmare världsfred. För det är helt omöjligt att tänka sig en krigsfilm där de pratar värmländska med varandra - och alla vet att verkligheten är precis som i film.

No more klagning - på ett tag

The vind is vänding. Skåne och jag är så gott som vänner nu. Men vissa saker är inte som hemma. Idag fick jag frågan om jag ville följa med och träna. Träna som i "träna på gym". Jag gjorde mitt bästa för att inte fnysa och med en väldigt snäll blick säga "nej, jag gör inte sådant".

Jag agerar mingelexpert på föreläsningens rast och glider runt och hamnar i en diskussion om kaffe och väljer att komplettera samtalet med en kommentar om att man ska dricka det svart, för det är manligt, varpå en kille säger "men du är ju inte man". Tack, det ska jag komma ihåg till nästa gång jag känner mig oklar över min tillhörighet. Mitt svar blir ett "hehe". Men jag är manlig för jag dricker mitt kaffe svart. Och nu dricker jag väldigt mycket kaffe tillsammans med mina ton kurslitteratur.

I Skåne är det varmt och med mig på bussen idag hade jag diverse skåningar och getingar. Somrigt värre. Eller förlåt, soumrejt.

Att haffa ette ånnen

För ett par år sedan krossades min illusion om att jag pratar ricksschvänschka. Det var på en MUF-utbildning i Stockholm.

I helgen hängde jag med MUF igen (att hänga med en organisation är ett språkligt sett alldeles korrekt uttryck - typ) och hamnade i en diskussion om dialekter. Med tanke på mina tidigare paradigmskiften (sjukt användbart ord) planerade jag att ligga lågt. Och plötsligt händer det. Min dialekt analyseras. En diskussion genomförs och min dialekt är numera den rikssvenska.

Den här utbildningen ägde rum i Skåne. Punkt.

Skåne och jag har börjat komma mycket bättre överens nu på senare dagar. Bortsett från lite bussar och sådant som jag aldrig har kunnat samarbeta med i vilket fall som helst.

När väckarklockan inte fyller sin funktion

För ett år sedan var det okej. För fem månader sedan var det okej. Men det är inte okej nu. Det är inte okej för jag har brist på ursäkter. Man skulle vara en sådan där yngling i sina sämsta tonår.

Idag ringde min väckarklocka klockan åtta. I en timme snoozade den var nionde minut. Klockan tio vaknar jag. Ligger kvar i sängen och funderar på var jag är någonstans. Det är inte konstigt att jag har försovit mig två timmar, jag har för mycket att drömma om för att hinna vakna. Konstaterar att jag är i Skåne.

Klockan 13 börjar seminariet, tänker jag och blundar en stund. Om en timme ska jag träffa min grupp, kommer jag på efter att ha satt min blunder i halsen. Jag springer upp, hoppas att jag har en kvart på mig innan bussen går och tycker uppenbarligen att det mest tidseffektiva sättet att få något gjort är att några gånger springa fram och tillbaka mellan toalettdörren och golvlampan för att antingen tända eller gå på toa först. Efter ett maraton med mig själv går jag på toaletten, tvättar ansiktet och ska smörja in ansiktet när jag börjar fundera på vad som har hänt med min ansiktskräm. Den är prickig. Och vattnig. Något är riktigt fel med den skånska luften.

Jag har försökt smörja in mitt ansikte med peeling. Men det är lugnt.

Jag vill ha smink. Jag är fåfäng nog att välja smink före frukost. Det känns som en sådan grej man får prioritera när man ska stå framför en grupp och prata om något man skulle använt morgonen till att öva på. Jag kommer verka dum, då kan jag åtminstone vara snygg. Eller ja, pimpad med mascara och en påhittad solbränna.

Frukost intages på springande fot. Som någon receptbelagd medicin. Fördelen med att ha påläggsskinka i kylskåpet är att man sprarar flera sekunder när man ska fixa mackan.

När jag blir stor ska jag bli yngre. Och rik. Med egen bil och ett flexibelt arbetsschema.

Att njuta av nördheten

Höjden av nördhet slogs förresten imorse när jag satte på TV:n och blev glad, riktigt glad, över att mötas av partiledardebatt.


Det här är visserligen ett år gammalt, men åh, så käckt. Matliknelser är de bästa liknelserna och politik blir alltid mycket färgrannare med en klick ketchup.

Han är så, så seriös, så skämtsam, så, så, så kristdemokratisk. Heja Alliansen!

How to loose a friendship in 10 minutes

Just nu är Ena på barnkalassittning och sjunger visor om Puncsh. Det hoppas jag göra i helgen, sjunga det vill säga. Därför är det helt okej och inte alls patetiskt att konstatera att jag nu sitter i Lekstugan 2.0 och gör en sådan sak man blir föraktad och smått hatad för.

Vi har ett grupparbete. Vi skriver saker ihop. Jag ändrar formuleringar i sådant vi har skrivit ihop. Men vem behöver vänner när man kan få peta i texter och meningsuppbyggnad? Jag kan ju alltid försöka formulera mig fint i efterhand och säga att det är ett alternativ, att jag tyckte det var det minsta jag kunde göra i och med att min akademiska kvart idag blev 90 minuter (kollektivtrafiken tycker uppenbarligen inte det är lönt att skicka extrabussar när de ordinarie får motorproblem).

Dessutom borde de tacka mig. Annars hade vi lämnat in en uppgift i vilken vi klargör att "Målet är också att ett ryskt medborgarskap ska bygga på social solidaritet mellan olika etniska grupper samt en stark lojalitet mot den tyska staten". Käck grej.

Musikalisk värd

På något sätt verkar det som om man i vissa fall är dömd till att följa vissa mönster.

I Oslo hade vi en hyresvärd vars musiksmak avslöjades när man lyfte på locket till toalettstolen. På undersidan av locket fanns ett Wu tang clan-klistermärke. Toaletten var nyrenoverad och findekorerad.

Nu har jag avancerat. Klistermärket kan spolas ner.

Min nuvarande värd - där har vi grejer. Han har en av Sveriges största Sven-Ingvarssamlingar.

Nästa gång jag flyttar kanske jag hyr lägenhet av Mick Jagger. Eller åtminstone Peps Persson.

Optimism AB

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Idag ska jag läsa. Om man plikskyldigt ska följa schemat är det inte mer än ungefär 15 kapitel och några artiklar som borde fylla dagen. Jag kommer dricka så mycket kunskap att jag spricker. Och jag ska blanda det med kaffe.

Ett, två, tre och jag var nästan igång.

Det är Karin Boye som får symbolisera min kursiva studiemotivation för övrigt.

Breaking news!

Ingen "nakenchock" eller annan löpsedelsrubrik, men likväl paparazzi.

Går på stan, är på väg till ett fik, har handlat ljus, går på en gågata, möter en kille med en systemkamera runt halsen, suktar och önskar att jag också hade en, fortsätter gå framåt, hör ett klick och ser i ögonvrån hur killen har vinklat kameran uppåt - mot mig.

Han tog ett kort. På mig. Bara sådär. Det var dagens lustigaste händelse, tänkte jag, åkte tillbaka till stugan några timmar senare och tänder ljusen som jag köpt. Då går brandlarmet.

Men fotograferande? Jaha. Jag kanske är omedvetet känd. Killen kanske blir rik.

Ja, inte för att vara högfärdig eller något, men ni skulle sett mig i mina ungdoms dagar när jag var aktris på stora scenen i musiksalen på min låg- och mellanstadieskola. Med vilken bravur jag fångade publiken utklädd till cirkusdirektör! Och publikens stående ovationer (det var lite ont om sittplatser) sedan ska man inte tala om.

Eller det kanske var mina tidigare sångframträden, hur jag på julaftons morgon en gång för länge sedan fyllde kyrkan med min kraftfulla och ack, så klara ton. Eller den gången i församlinghemmet när en väninna och jag framförde en mycket uppskattad och kritikerrosad tolkning av "Bä, bä vita lamm" där jag också fick nyttja mina skådespelartalanger för att tolka lammets desperation i sin önskan att skänka såväl söndagskjolar som strumpor åt diverse familjemedlemmar.

Eller så blandade killen bara ihop mig och och mitt utseendes slående likhet med Angelina Jolie, Audrey Hepburn, Keira Knightley eller Julia Roberts. Ni vet hur det är.

Sådant som inte blev gjort

Egentligen hade jag en lång att-göra-lista att pricka av. Jag skulle läsa några kapitel i kursböckerna som uppenbarligen ska locka till läsning genom att ha framsidor prydda av färger utöver den svartvita skalan. Jag skulle tvätta, sådant man förväntas lära sig när man är någon timme för långt bort för att visa rådjursögonen för mamma. Jag skulle diska, sådan man gör för man ogillar bananfluger som sambos. Jag skulle leta jobb, för det här är första gången på fyra år som jag inte jobbar och det är frustrerande att vara helt beroende av staten plus att det är kul med jobb.

Jag hade tänkt skriva ett blogginlägg om att det är lustigt att Obama måste ha blivit nominerad till fredspriset när han hade suttit som president i som mest två veckor. En sådan fredskämpe, liksom. Vad hade han gjort då? Möblerat om och skissat på något nytt Yes, we can-tal?

Jag hade tänkt skriva om att den rödgröna röran är eniga om att man löser arbetslöshet genom att höja avgiften på att jobba. JA! För om ingen vill jobba för att ingen tjänar på att jobba kommer ju utanförskapet bli det nya innanförskapet! JA! Lyckat, coolt. Sedan kommer vi typ inte liksom ha pengar till att betala bidragen typ, men tja, det finns väl alltid någon rik som inte flytt landet än som kan betala.

Jag hade tänkt skriva att den rödgröna röran nationellt sett kanske inte har så mycket politik att komma med och att det inte är något nytt, men att de åtminstone har mer än vad de har på hemmaplan, för där, där går de ut på torg och ber andra hjälpa dem komma på något. Men om de kommer fram till så mycket vet jag inte. Jag hade svarat lägre skatt, motorväg och ni vet, frihetliga grejer.

Jag hade tänkt skriva hur jag träffade en ovanligt trevlig katt i den skånska trädgården och att jag för ett ögonblick övervägde kidnappning genom lite förföriska blinkningar och kanske en skål med mjölk. Men det gjorde jag inte, jag frihetsberövar inte katter hur som helst.

Men så hade jag råkat börja på en skönlitterär bok. En sådan bok som för första gången på jag-vet-inte-hur-lång-tid har fått mig att komma i tid till bussen på morgonen - för att jag ska hinna läsa lite under tiden jag står vid busskuren. En deckare som jag kanske tipsat kunder om men fortfarande inte läst själv - "men Anett har läst hans böcker och kan inte sluta!". Mons Kallentoft! Mons, killen heter Mons och bara det är värt sina poäng.

Jag hade faktiskt tänkt länka hit och skriva "titta, titta, jag hamnar på tionde plats" och undrar vad som hade hänt om jag inte börjat plugga på kontinenten och dragit tillbaka min kandidatur.

Orientering bland liemän och yxmördare

När man börjar högstadiet är man i den där mittemellanåldern, man kan döda om man blir kallad barn men man bevisar då också att man inte är i närheten av vuxen. Under några av de första dagarna i årskurs sju skulle vi bli utsläppta i Ulricehamns stadspark för att orientera under en idrottslektion. Problemet var att vi inte kunde orientera, men att vi var alldeles för vuxna för att springa runt på skolgården med en karta i handen, därför stadsparken. Dessutom, tänkte läraren, var det nog bra om de var två och två då förhoppningsvis en i paret har handlingskraft om de går vilse - i en park.

Ena och jag var som Bill och Bull. Tjorven och Madicken. Morötter och ärter. Pommes frites och ketchup. Vi kallades den ena och den andra. En kanske inte alltid lyckad mix, men alltid en mix. Vi gav oss ut i parken med en gemensam karta, irriterades över att inte ses som vuxnare än att målbokstäverna på kartan var inringade med röd markering och väntade mest på att få sluta skoldagen.

Vi joggade in bland träden, följde en stig, klättrade över ett staket och prickade av några kontroller under tiden. Men så kom den, den där kontrollen som enligt kartan är på stället man står, sadistkontrollen som är borta till dess att motsats bevisas av lärare. Men smarta som Ena och jag alltid klassats som slår vi våra kloka huvuden ihop och vänder varandra ryggen.

Där står vi rygg mot rygg för att spana åt varsitt håll efter sadistkontrollen när det plötsligt händer. Ett hjärtskärande skrik och ögonblicket senare ser jag Ena springa förbi mig i en fart jag inte visste var möjlig. Hon skriker, hon springer och jag litar på Ena som den vän hon varit genom alla våra grälprydda år ihop och låter ingen tid gå till spillo.

Vi flyr. Krigt har kommit. Skriken kommer när andningen tillåter. Kvistar slår mot ansiktet. Varenda muskel i kroppen är spänd. Jag springer, flyr från skräcken som anades i Enas vitöga. En massmördare. En lieman redo att avsluta våra 13-åriga liv. Yxor med droppande blod. Varenda mardröms innehåll. Mannen i fönstret kvällen man är ensam hemma. All rädsla samlad i ett. Vi springer.

Vi har dålig kondition och stannar efter att ha skakat av oss all världens monster för åtminstone en liten stund. Både Ena och jag kippar efter andan, men jag måste få veta. Munnen är torr, luften är bristfällig, men jag frågar:
- Ena, vad springer vi för?
Ena insuper luft och svarar:
- Få...
- Va?
- Får.
- Får?
- Får.

Vi sprang för våra liv för att Ena stått öga mot öga med får. Fyrbenta djur med streckkodsögon och krullig, mjuk ull.

Igår flyttade Ena till Göteborg, till en lägenhet hon inte har fått städa än. Till en lägenhet som har värme, fungerande tvättmaskin och annat som vi saknade i Oslo. Men fortfarande till en lägenhet som inte är hemma.

Men det är rätt lugnt för Ena löser allt - så småningom. Och till dess är det faktiskt okej att skrika i falsett och springa för livet.

Glöm allt jag skrev. Rörmockare och diverse förbätra världen-projekt kan slänga sig i väggen. Det är ju givet vad som ska göras. Stycken av text. En baggis. Har man jobbat på en bokhandel i fyra år har man så gott som halva inne. Jag ska bara skriva en bok eller två först.

Min strupes sår, mitt hjärtas skri

Det här med att bo själv innebär att jag är påtvingad mitt eget sällskap. Det är ju positivt i den bemärkelsen att jag får lära känna mig själv på djupet. Oväntade diskussioner brukar dyka upp på kvällskvisten och ibland hamnar jag i tvister med mig själv. Jag får veta vilka egenskaper hos mig själv som jag uppskattar mer och vilka jag uppskattar mindre. Senaste bråket hade jag med mig själv under dagens föreläsning. En föreläsning som för övrigt inte alls var tråkig men som var objektivt omöjlig att koncentrera sig under. Tjejen framför mig hade MSN-koversationer som jag fängslades av, hon ska uppenbarligen till Köpenhamn på fredag. Killen jämte mig målade fyrkanter.

Bråket med mig själv handlade om en sådan där enkel sak som "vad ska du göra resten av livet". Jag blev arg och tyckte att jag var oförskämd som tog upp en sådan sak nu när jag börjat trivas i Skåne och dessutom hittat människor som skulle kunna klassas som vänner om man inte tvekat så mycket över vad det är de heter nu igen.

Något viktigt. Något som gör skillnad. Något som påverkar. Förändra. Förbättra. Något kul. Människor. Möten. Skriva. Kavaj. Glädja. Stressa. Långa dagar. Viktiga dagar. Resor.

Ni vet, samma sak som alla andra. Halva min klass siktar på toppjobb inom FN. Och jag suckade alltid över alla esteter som skulle bli världskända artister. Sucka bäst som suckar sist, som man nästan säger, och proggtrollen har större arbetsmarknad än FN-proletärerna.

Jag läste samhäll för att det var brett och öppet för mycket. Jag läser pol. kand. för att det är brett och öppet för mycket. Jag är bred, jättebred men det hade inte varit helt fel att vara smal, nästan mager.

Man kanske skulle sadla om. Många följer i någon förälders spår och jag har hört att rörmockare är en bra grej nu.

Nu ska jag lyssna på julmusik och våndas över framtiden. Det är att fånga dagen i allra högsta grad.

Att bli akademisk på heltid

Jag tänkte alltid att när man väl börjar plugga programstudier på heltid, då börjar man lära sig saker som mest förvandlar en till en smådryg akademiker som tar varje tillfälle i akt att använda sig av snygga ord som "abstraktionsdimensioner" och "intersubjektivitet" trots att ingen på släktmiddagen någonsin kommer lyssna på en.

Och jo, det stämmer kanske. För jag tycker att intersubjektivitet är ett jätteroligt ord. Och det enda som uttrycktes i min hemtenta var ett rabblande av "således".

Vad jag inte tänkte på var att man får lära sig en hel del utanför studerandet på köpet. Exempelvis att man inte ska lämna odiskad disk odiskad i diskhon (säg det fort 15 gånger) i mer än en vecka. Matrester kan mögla på tallrikar.

Så mycket för de vuxenpoängen jag tyckte att jag fick när jag skaffade Ica-kort.

ungkarl
ung`karl subst. ~en ~ar ORDLED: ung--karl-en•
man som inte ingått äktenskap och vanl. inte heller lever i samboförh.; ofta med tanke på (föregiven) inriktning på ytliga nöjen etc. {eungmö}: ungkarlsliv; ungkarlslya; ta sig en öl med de andra ~arna på kvarterskrogen
HIST.: sedan början av 1600-talet i sin nuv. bet.; äldre bet. 'ung man' och av samma urspr. som junker

På jakt efter hembygden

Kom för en stund sedan hem från en fika med diskussioner om jakt, bilar och rockabillymusik.

Nu kan jag allt om grävlingsjakt. Jag vet att bilar som är minst 20 år gamla är de bästa, helst ska de vara runt 50 år för det perfekta cruisandet. Jag har hört att att det är rockabilly som det ska vara.

Det är så vi gör't på bygda´.

Det har de minsann inte vid min del av Lommabukten.

Egentligen tycker jag mest om sällskapshundar i soffan, bilar som får mig framstå som gammal och musik som inte förknippas med bärs och brylkräm. Men det är ändå mitt hemma.

Per lite definition. Jag bor ju i sta'n.

Annars pluggar jag stenhårt

Sann lycka är när man ska ragga namn till listor för nästa val och lyckas ändra formuleringen som önskar "[...]yngre och kvinnor med våra värderingar" till "[...]alla med våra värderingar" med motivationen att ingen ska känna sig utesluten. Jag tänker inte vara delaktig i att kränka äldre och män. Så himla öppen är jag. Alla ska med, tänkte jag och kände mig liberalare än vad som borde vara möjligt med en gammal sosse-slogan.

Annars tog jag en paus från pluggandet genom att gå till tandläkaren. Lika trevligt som alltid, betydligt behagligare än hos frisören och jag blev inte ens utskälld för att jag inte använder tandtråd dagligen. Däremot blev jag stucken i läppen, men det är lugnt för jag fick höra att det såg fint ut. I min mun. Om jag någon dag känner att jag har en miserabel hår-, finn- eller allmän fuldag ska jag bara gapa stort och känna glädje över att av en expert blivit kallad fin.